Vår käre vän och hängivne gäddfiskare Anton Tsvetkov delar i denna artikel med sig av sina tankar och funderingar kring gäddfiske i strömmande vatten. Han har flera stora gäddor på sitt samvete och har lagt oräkneliga timmar på att lära sig hur man överlistar de riktigt stora gäddorna till hugg. Förhoppningsvis är detta den första av flera artiklar där ni kommer få ta del av Antons samlade kunskaper inom gäddfisket.

Ryssen med en gädda från strömmande vatten
Anton Tsvetkov med en 16+ gädda från strömmande vatten!

Att fånga en gädda i just strömmande vatten är ganska unikt. Tack vare att fisken är van vid att simma i och mot ström

men har den en helt annan uthållighet än exempelvis insjögäddan. Detta gör att gäddorna blir ryggbreda och otroligt starka rovfiskar, verkligen en upplevelse varje  passionerad fiskare bör ta sig an. När man väl står där och nyfiket blickar ut med förväntan över vattnet, händer det allt för många gånger att man plötsligt tycker allt är hett. Mitt i ån, vid vasen, här, där och ja... överallt.

Man blir lätt bländad av möjligheterna som en å erbjuder fiskaren, speciellt om det är ens första å-fiskeupplevelse. Faktum är egentligen att man kan fånga en gädda precis överallt i en å, speciellt om det är lugnt rinnande vatten. Men, det händer väldigt sällan att man fångar en storgädda mitt i strömmen då den ofta är en flitig energisparare och föredrar lugna och stillsamma vatten att stå i. Så låt dig inte bländas av alla möjligheter som dukas upp på bordet, utan begränsa dig hellre till fläckar med lugnt vatten eller något slags topografiskt tecken, som vass eller överhängande träd med möjlighet till  kydd.

Ett bakvatten, det parti i ån där strömmen skapar vattencirkulation tack vare att den ändrar riktning, är en typisk plats att söka gäddan på. Här kan en stor fisk stå och spara på energi och snabbt ta ett bete som kommer in, för att åter ställa sig och vila i väntan på nästa byte.
När du fiskar ett bakvatten har du möjligheten att presentera ditt bete på två sätt, genom att först fiska av bakvattnet i sig, och sedan fiska av själva strömkanten som går intill bakvattnet. Vissa gäddor jagar aktivt intill strömkanten i väntan på förbipasserande mat i den snabba skuggaströmfåran. Här förbrukar gäddan mindre energi än den konsumerar i form av föda, på så sätt blir gäddan stor och fet.
Den största gäddan mina ögon skådat högg precis vid en sådan strömkant,  med min polares flöte en halvmeter in i bakvattnet. Så man ska ha gott om tur i livet och lägga flötet på rätt sida. En annan typisk hotspot är en vassrugge eller ett av dom där uråldriga överhängande träden som ramar in en å här och där. Överhängade träd ger stor skugga, här kan fisken stå och gömma sig inför en snabb attack ut i ljuset. Ofta när ett träd slår rötter nära åkanten skapar rötterna med åren skydd och strömhinder för fisken att stå i. Så, fiska inte bara ditt flöte utanför trädet utan försök att antingen lobba in betet under eller lirka in det med strömmen. Och glöm inte att fiska av platsen ordentliget, ge fisken tid.

En vassrugge i en å, precis som rötterna på ett träd, skapar skydd från strömmen och bidrar även med camouflage för jakt. En klassiker är att låta flötet smyga förbi precis intill vassen, ca 15-20cm ifrån. På så sätt kan man ibland provocera ett instinktivt reflexhugg, då gäddan rusar ut emellan vasstråna och hugger mörten. Ett skönhetsspektakel varje fiskare bör uppleva, vilken adrenalinkick!
Gör inte mothugg direkt i det läget, under en adrenalinkick så tenderar man att dra till innan gäddan tagit betet. Det är sjukt surt att inte få kroka fisken efter att man bevittnat ett sådant hugg. Glöm inte att lite då och då, om inget funkar, att lägga ut ditt bete i strömmen, bara för att kolla vad som händer.
Även om det inte hugger så har du bara täckt ytterligare en yta eller så kliver en fisk på. Det är ovanligt, men det har hänt att man fångat fisk över magiska tian. Även om det talat emot gäddans vanor så finns det alltid en chans att den tar.

Både fiske från land och båt har sina fördelar. Om man fiskar från båt har man möjligheten att snabbt förflytta sig om sit7,5uationen skulle kräva det. Dessutom kommer man åt vilka platser man vill, vilket är en stor fördel. Samtidigt som det är skönt att fiska nära på fisken, och fr
ån dom vinklar man vill, så kommer båten med begränsningar. Man har ofta ont om plats då båtarna är små för att man ska göra så lite skugga och oväsen som möjligt. Den stora håven tar plats, betesfisken och resterande prylar. Möjligheten att förflytta sig överväger dock det mesta. Förutom detta är det även ganska komplicerat att fiska effektivt bottenmete från en svajig båt och bottenmete är en väldigt underskattad metod.

Som sagt, landfiske kommer med sina fördelar. Man kan bottenmeta med precision och vänta ut fisken tills den helt enkelt inte kan hålla sig och låter instinkten ta över genom att sluka ditt bete. När man fiskar från land har man stabilitet och kan tydligt se indikationer på ens bottenmetade spön.
Om betesfisken är stressad eller om den är lugn som en filbunke, kan ofta vara ett tecken på om det finns gädda i närheten eller inte. På land har man även fördelen av utrymme. Det finns plats för en riktigt bekväm stol, inget håvskaft är ivägen och tystnaden av sumpad betesfisk istället för ljudet av en syrepump är oslagbart. Förutom det slipper du oroa dig att du skrämt bort fisken efter att du tappat termosen i båten, man kan smyga sig riktigt nära obemärkt.

Själva nyckeln till framgång ligger kanske i en kombination av båda sätten, beroende på åtkomst, vilja och fantasi. Att presentera sitt bete på ett bra sätt, begränsas egentligen bara av din egen fantasi och ditt tålamod. En bra betespresentation är unik för varje fiskare. Vissa gillar julgranstackel för maximal attraktion, medan andra föredrar två trekrokar på en 20lb wire för minsta möjliga synlighet. Allt beror på situation, och alla har sin egen lilla hemliga analys som appliceras.

Men en grundregel, iof beroende på hur högt fisketrycket är, är att ju klarare det är i vattnet, ju mindre “tingel-tangel” på wiren. Man kan dela upp presentationen i två delar, en del där du vill åstadkomma en så naturlig presentation som möjligt, och dess paradox som då äpropellerr en så onaturlig presentation som möjligt. Om man börjar med att fiska med ett blankt tackel under det ena flötet och ett julgranstackel under det andra, kan man i slutet av dagen avgöra vilket som varit mer respektive mindre produktivt.
Så efter ett antal pass kan du börja presentera tackel som du vet är mer produktiva än andra i just ditt vatten. Det ger även ett stärkt självförtroende när man anländer till nya vattendrag. På så sätt ska man försöka finna balans, den presentation du tror och litar på, för det finns inget som fiskar bättre än ett bra självförtroende. Ett tips som kan ge bonusfisk är att tackla din betesfisk med övre kroken i munnen och nedre kroken ovan på bakfenan. Det ger dig en fin strömlinje på tacklet och på så sätt kan du avsluta varje drift med att sakta, bitvis flötesspinna in ditt bete. Det skapar ett annat rörelsemönster än den vanligt förbidrivande mörten och kan trigga gäddan till hugg. Dessutom slipper du den bakre kroken går fast i botten om betet fiskas djupt, då kroken sitter något högre upp på kroppen. En stor fördel om man fiskar på kalla och stela vintergäddor längs med botten.

En viktig punkt som man bör nämna är tid, tid och återigen tid. Vill man fånga ”den största” måste man vara tålmodig, gäddor kan vara riktigt kinkiga när det kommer till att ta ditt bete. Jag har en gång fått berättat för mig att en stor gädda stått och stirrat på en bottenmetad sill i flera timmar innan den tagit betet och blivit introducerad till håven.
Så även om det inte hugger under dagen så kan hugget komma under kvällen, så ge fisken tid.

Glöm aldrig att njut av naturen. Fiske är så mycket mer än bara själv fångsten, ta till dig och njut av hela upplevelsen. Och låt dig inte sinkas om du går blankt ett par pass, förr eller senare träffar du rätt och då sitter hon där.

// Anton Tsvetkov