Det är en mycket speciell känsla att hålla upp en fisk av den här kalibern. 2.515 g och 52 cm lång, en fisk för livet!

Plötsligt händer det bara.
Jag har med glädje fiskat abborre i stort sett hela mitt liv. Det var den första fisken jag i ren panik drog upp över bryggkanten en het sommardag i början av 90talet, den fisken som fick mig att fortsätta, och tusentals abborrar senare så är det fortfarande en av mina absoluta favoriter. Det som hände för någon helg sedan går in i loggboken som den sjukaste händelsen i min fiskekarriär. 

Abborrsäsongen hade smugit igång och betesfisken var redan insamlad och simmade fint i sin stora tank. Efter en trevlig lördag i Lödde tillsammans med Calle Larsson så hade startskottet gått på riktigt. Vid dagens slut kunde vi räkna in ett par vackra fiskar till samvetet, med en smäcker fisk strax över 1200g i topp. 
På kvällen pratade jag med Kristoffer Dahlstrand och vi var snabbt överens om att Lödde inte riktigt var igång än. Det fick bli årets första abborrpass i Rögle istället. Ett beslut som jag inte ångrar. 

Vi rullar in med bilen på parkeringen lite innan 07.00 och morgonen grinar mot oss med sin regntunga himmel. Det hänger ett oväder i luften, men trots det känns det riktigt hett. Vi får ut stolarna ganska snabbt och Kristoffer inser att han glömt sina maggots i bilen. Han springer tillbaka medan jag tacklar upp och lägger ut. Tacklet pressas mot botten; det känns som att abborren antagligen trycker där, en dag som denna. Ett lugn sprider sig i kroppen och jag lutar mig tillbaka i stolen och fokuserar på mina spötoppar.

Det tar inte mer än ett par minuter innan vänstra spötopppen flaxar till och mothugget sitter direkt. Vid första kontakten får jag för mig att det är en gäddsnipa som slukat min mört, så jag börjar pressa fisken. När jag sen skönjer fisken i ytan, och ser den gapande abborrkäften komma glidandes ett par meter ut, så stannar nästan hjärtat.
Jag skickar ut håven och låter den tunga fisken sakta glida över kanten, drar håvnätet upp mot bröstet och tittar ner i tunneln. Jag är 6 år igen och sitter vid bryggan med min första abborre. Paniken sprider sig i kroppen. Jag har aldrig sett något liknande. Jag börjar skratta hysteriskt.

Monsterabborren placeras på mattan med skakiga händer, krokas av och får sakta glida ner i vårt keep net. Jag ringer Kristoffer och sätter mig ner på marken och stirrar ut över vattnet. På ett par minuter har livet blivit så annorlunda. Fisken vägs, mäts och fotograferas och släpps ömt tillbaka. Det slutgiltiga resultatet blev 2.515 g fördelat på 52×41 cm. 

Hela 52 centimter lång!

När drömmen blir sann!

Fisken får sin frihet åter efter några snabba bilder!

En fisk jag alltid kommer att minnas och ett pers som blir svårt att knäcka. Men man ska aldrig säga aldrig.

Ut och nöt!